Har egentligen ingenting att vara ledsen över förutom en sak. Som jag helst håller för mig själv. Men den enda lilla saken gör mig så ledsen för jag vet att den kommer närmare mig varje dag som går. För varje litet ord jag säger, så vet jag att den kommer närmare och jag kan försöka bromsa den, och göra den bättre. Men jag kan inte stoppa den, för jag vet att egentligen är det så det ska bli. 

 

För deep för er, jag vet. Som alltid. Men i den här bloggen, den här gången, som när jag startade den, ska jag vara ärlig. Jag ska måla ut mitt liv. Och det har jag sagt och lovat. Just nu känns det som 2011 igen. Höst 2011. Innan allt egentligen gick åt helvete och innan allting egentligen började på riktigt.