Kommer snart börja se det som en slags vana, men det blir väl så på vintern. Är så rädd för allting som jag känner och blir lätt påverkad den här tiden på året, så det är väl det antar jag. Jag blir lätt nojig och jobbig är jag rätt ofta, vilket ni kan fråga min underbara pojkvän om. Fattar inte hur han pallar med mig och min pms som återkommer för ofta...

 

Häromdagen läste jag det dummast quotet någonsin men det rörde mitt hjärta på något sätt... Det påverkade mig och jag blir rädd varje dag att det ska bli min verklighet. Jag fruktar den dagen som jag och Linus inte kommer vara kära länge. Det känns som långt kvar, men kärleken är så oväntad, det lärde jag mig förra året vid den här tidpunkten. Man började ljuga och sedan så var alla känslor borta på en sekund. 

 

Jag älskar Linus av hela mitt hjärta och hela min själ, och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Men jag är så rädd att jag ska vakna en dag och känna något annat, bara sådär. Eller tvärtom, att han ska göra det. Tanken gör mig höjdrädd, den är svindlande. Trots att vi har varit tillsammans i lite mer än 4 månader känns det som en evighet och att vi har en evighet kvar innan vi säger hejdå. 

 

Har kommit och gråtit tusen gånger känns det som, till Linus, på natten, och bara snyftat att jag är så rädd att förlora honom. Att förlora någon nu är något jag inte kan riskera... Jag orkar inte just nu, har just förlorat en bästa vän och förra året blev jag som sagt sårad av min första kärlek. Jag är så rädd att det ska komma en dag när Linus säger att känslorna är borta. Men samtidigt känns det inte så, det är bara en rädsla som kommer ibland då och då.