Idag tar jag och många andra farväl av vårt andra hem, Söderstadion i Stockholm. Sen 1967 har den stått där den står och idag var det sista matchen med den. Kennedy sparkade in 1-1 mot Ängelholm och matchen slutade med ett vunnet poäng. 

 

Jag minns min första match som jag var på. Det var 2001 eller 2002, jag var 5-6 år gammal. Hammarby spelade mot Kalmar och matchen slutade 3-0. Jag var så liten men jag minns att något därinne i hjärtat slog till och det blev platsen och laget i mitt liv. 

 

För de som inte förstår känslan så ska jag förklara. Det är som att vara kär. Ditt hjärta slår hårdare när de vinner och du vill gråta när de förlorar. Att lämna Söderstadion är för mig känslosamt, och jag önskar att jag hade varit där och fått säga farväl. Känns nästintill overkligt att jag aldrig kommer stå på den kala betongläktaren med pirr i magen och värme i hjärtat och titta och lyssna på de vackra synerna och ljuden av Hammarby Fotboll. 

 

SÖDERSTADION FOREVER. Du är platsen i mitt hjärta.